Kommer ni ihåg Linus som blev påkörd av tåget i Täby Kyrkby? Här skriver han om den dagen då det hände, det är en jobbig text att läsa och jag får tårar bara jag tänker på det.


Jag skulle gärna skriva min egen historia om min far då han gick bort men har inte den orken i kroppen än, vissa av er vet hela historien och vissa inte.

Text tagen från http://faschingseskapader.blogspot.com

Det här var väldigt jobbigt att skriva, så det kanske kan vara jobbigt att läsa.

Man måste inte läsa.


Min fru började tidigt på sitt jobb på måndagen så vi bestämde oss för att samåka, som vi gjort massor med gånger tidigare. Jag hade precis varit på en längre resa utomlands och kunde mycket väl kunnat tänka mig att åka senare, och i så fall skjutsa Linus till skolan, det lite mer vanliga morgonalternativet. Men så gjorde vi inte.




Redan här är det alltså upplagt för livslång ångest. Men någon däruppe löste problemet redan innan det uppstod, eftersom min jetlag såg till att jag vaknade en timme före klockan och således var klarvaken när Ia gick upp. Hade vi inte bestämt oss för samåkning kvällen innan så hade vi med 100% sannolikhet gjort det då, på morgonen. Så det där kunde vi lägga undan direkt. Tack för det.



Vi var alltså redan på jobbet båda två när det hände.



Linda, som är Linus storasyster och Malins lillasyster, väntade på tåget nere vid Täby Kyrkby för vidare transport till Tibble Gymnasium. Hörde tåget tuta uppe i backen, vid övergången där vi bor, såg det stanna och sedan backa. Sur för att behöva åka extrabuss började hon redan här ändå bli orolig. Ryktet gick på några minuter att någon blivit påkörd, och blir någon påkörd så är det med stor sannolikhet någon man känner till. Kyrkbyn är inte större än så. En kompis-kompis, en grannes dotter, någon i fotbollslaget, eller ja, någon i familjen.




Linda gör som hon alltid gör i ett sånt läge och börjar beta av familjemedlemmarna med sms. Rutin, för att sedan gå vidare. Och inget svar från Linus var inte så konstigt, om han mot förmodan kommit ihåg att ta mobilen med sig så var den oftast avslagen. Och den låg mycket riktigt hemma.



Jag sitter på jobbet och försöker reda ut det vanliga kaoset efter en veckas frånvaro från kontoret när Lindas sms om olyckan börjar trilla in. Tittar på aftonbladet och konstaterar att det är övergången precis där vi bor som är på bild, och att "en pojke blivit påkörd av tåget och hittats livlös". Klump i magen, men eftersom övergången är på väg till mellanstadieskolan Byleskolan och inte Linus normala väg till högstadiet på Skolhagenskolan så går jag vidare. Och Linus skulle väl beskrivas som yngre man i tidningarna, inte pojke väl? "Mer information kommer", så då väntar vi på den.



Lite senare är informationen uppdaterad till "Tonårspojke avled efter tågolycka" och nu är jag inte bekväm längre. Eftersom Linus hade varit sjuk hela veckan så skulle de ju inte ringa från skolan om han inte dök upp. Så jag ringde dit, lite skamset, de har ju annat att göra än att springa runt och räkna elever.



"Ett ögonblick" säger kvinnan och lägger ned luren och en evig väntan startar på mitt håll. Steg i rum, svaga röster. Här någonstans börjar risken för katastrof faktiskt kännas lite för sannolik för att man ska må bra. Precis innan den manliga polisen tar telefonen och börjar prata hinner jag tänka att "det får inte vara en manlig polis som tar luren nu, för då är det kört."



Han frågar vad jag heter och jag säger mitt namn högt och tydligt, det får inte bli fel nu. "Var är du nu?", och det är där och då som jag dör.



Resten av historien är ren skräck.



Jag ska alltså ringa min fru och berätta att vår son har dött. Och det nu.
Jag vet att hon har läst om olyckan och hon har också fått Lindas oroliga sms. Det är hon som svarar i receptionen, allt snurrar, men jag kan ju bara säga som det är. "Det var Linus, han är död". Och så dör jag igen. Dör och dör medan jag hör skriken och tumultet, och bästisen Lina som tar över telefonen och fixar resten. Det kommer att ta åratal innan jag kommer att kunna handskas med de här sekunderna på ett vettigt sätt. Om någonsin.



Död ska jag nu åka med polisen (som åkt till mitt jobb i Kista) för att på väg hem hämta upp mina döttrar som med hjälp av sms-kedjor nu är farligt nära lösningen på mysteriet om vem som blivit påkörd. Jag vill att det är jag som berättar det, men jag vill inte göra det på telefon. Jag har väldigt bråttom nu.



Linda ringer när vi har tio minuter kvar men jag lägger på. Ångrar mig, men det är upptaget när jag försöker ringa tillbaka. Linda ringer igen, och jag vet att det måste bli på telefon. Jag dör, jag svarar, och hon frågar:



- "Var är du"
- "På väg till Tibble"
- "Varför då?" men hon förstår ju redan.



Så för andra gången:




- "Det var Linus, han är död"



Möter upp döttrarna utanför skolan och vi kramas länge i snödrivan utanför matsalen innan vi sätter oss i polisbilen och åker hem till svärmor och svärfar som bor i närheten av oss och som blev underrättade först, av skäl som är direkt hemska. De bor vid spåret 50 meter nedanför övergången där Linus blir påkörd, så det var där han hade legat. Svärfar är alltså först på plats. Världens snällaste morfar ska nu larma och hjälpa till när hans barnbarn omkommit i en tågolycka.



Mormor och morfar ska alltså se till att vi får reda på att ett av våra barn har dött. Hur många dödar dör man när man får en sådan uppgift?



Sedan rusar tiden. Poliser och en präst. Släktingar, och de första sms:en. Kaffe, vänner och vad händer nu? En tid bokas hos kurator på Astrid Lindgrens sjukhus och plötsligt är det natt.



Och lika plötsligt har mina döttrar blivit kvinnor, så kloka och trygga i sig själva och varandra. Så lugna och vuxna. Det är jag och Ia som är barn. Vi lovar varandra att klara detta och det är den självklaraste sak i världen. Vi är helt överens, och vi är helt säkra, och det är nästan rogivande. Jag älskar er så mycket. Och vi går hem.



Natten tar jag mig igenom ensam i vardagsrummet och enbart tack vare era kommentarer på bloggen. Ett hav av kommentarer som gjorde att rädsla och galenskap inte fick fäste.



Och nu är det nu. Ny natt. Efter att ha varit vaken i 40 timmar har jag äntligen fått sova lite. Ville inte sova först, ville inte släppa Linus.



Men nu har jag sovit. Och det var inte så farligt, det var skönt.



Tack Lina och alla på Master. Tack Gunilla, Gabrielle, Ove på Tibble, Calle, Kim, älskade Nina, Susanne, Patrik, Christina, Leffe, Micha, Lisa och var och en i klass 8A. Tack Linus kompisar, ni som tänt marshaller och lagt blommor. Tack alla som kommit förbi, skickat sms och blommor. Tack till tusentals bloggvänner.



Idag reser vi oss och tar första steget, och sedan är det väl bara att fortsätta gå antar jag.